amstdea

Dag ut och dag in ser man människor som blir sårade och hatade av andra, människor som ingen riktigt lägger märke till. Människor som bara går förbi och tänker, vilken loser.. Det är exakt sånna personer som jag personligen tycker ska tänka om. Varför ska uppmärksamhet vara en viktig del i populäriteten? Vem vill egentligen sitta på toppen och veta att längre än så kommer man inte. Själv vet jag att det är roligare att vara på den nivån där folk accepterar en som man är och inte för hur mycket status man har bland andra.

.

Som min pojkvän säger när han ser en 10 åring gå runt med en dyr mobil i handen eller som säger onej mina skor är smuttsiga: "När jag va 10 så var jag ute i skogen och lekte med pinnar och klättrade i träd, på den tiden var de coolt om man lyckades skita ner sig" och jag håller med. När vi var mindre så fanns inte alla dom här fineserna som vi i dagens läge är så beroende av, då var man ute mycket oftare än att sitta inne framför ett spel eller framför facebook. Allt var så mycket bättre på den tiden, vi hittade tillbaka till våra vänner mycket snabbare än i dagsläget. Nu när man går ute och ser ungar leka i skogen med pinnar så tänker man och säger för sig "fan vilken cool unge som vågar vara ute och inte bry sig om man hänger med dagens samhälle". Och ni som är ute och leker borde vara stolta och behålla den tiden ni har med era vänner.

.

Dom senaste veckorna så har jag grublat för mig själv hur allting förändrades så snabbt. Fått reda på sanningen om min riktiga pappa, plastpappan flyttar, syskon som driver än till vansinne, vänner som håller sig på avstånd, vänner som jag inte riktigt passa in med, folk som visar att dom vill glömma mig, besvikelse och sorg.. Allt i ett, de gör så att stämningen går ner till noll. Men de bästa som man kan göra av situationen är att bita ihop och tänka på att jag egentligen inte har de så dåligt. Jag har en pojkvän som stöttar mig till max och som jag ser upp till som min alldra bästa vän, barndomsvännen som alltid finns där om man har haft en dålig dag, en mamma som försöker göra så att man har de bra. Men innerst inne så finns att tårarna som bara vill komma ut, men jag är rädd. Rädd för att berätta att jag mår dåligt. Men de har jag gjort nu, jag har berättat vad jag känner, och hur jag tänker. Jag saknar mitt förflutna och alla mina vänner så de gör ont. Men jag vet att de förflutna bara är ett minne, ett minne som alltid kommer finnas där.

.

Om jag fick bestämma själv så vill jag spola tillbaka tiden då jag mådde bra, där jag inte hade fått reda på alla lögner.. Jag saknar en pappa, jag saknar mina vänner, jag saknar att kunna prata ut helt, jag saknar mina närmaste vänner, jag saknar de roliga som finns i livet... Vill ha de tillbaka men man kan inte få allt här i världen. Men jag gör mitt bästa för att kunna må bättre. Jag säger inte allt de här för att kunna få status, utan för att kunna skriva av mig och kunna dela med mig av mina kännslor.

.

Jag gör de jag gör bäst, och de är att skita i vad andra tycker och vara mitt barnsliga gamla jag. De är då jag trivs som bäst.